Just nu känns det precis så - och har gjort det under stora delar av mitt liv.

Jag har arbetat så hårt och så länge, jag har tagit mig så långt enbart för att vakna upp en dag och inse att jag är nog längre bak än när jag började. 

Jag är perfektionist.

Dirket kommer ni då att anse att jag nog är lite hård med mig själv genom att säga att jag är längre bak nu än när jag började arbeta med detta. Men jag tycker inte det och just nu har jag ingen som helst förståelse för hur man ens skulle kunna bli av med sin perfektionism. Denna blogg kommer jag att använda som redskap för att sortera tankar och känslor och fakta gällande detta. 

För att ta det hela kort och från början.

Jag föddes för snart 30 år sen. Dotter till två missbrukande föräldrar, både alkohol och narkotika. Blev fosterhemsplacerad i ung ålder och har under åren bott i två olika fosterhem och två omgångar i jourhem. Flyttade till egen lägenhet som 16 åring. Blev mamma som 17 åring och andra barnet fick jag när jag var 19. Levde under en två års period i ett väldigt destruktivt förhållande, vilket ledde till att mannen häktades och senare dömdes för grov kvinnofridskränkning. Detta är fyra år sen nu och idag lever jag med en ny man och mina två barn.

I samband med att mannen som jag levde tillsammans med blev häktad kom jag i kontakt med en terapeut som jag gick hos under en väldigt lång period. Det var tillsammans med henne som jag upptäckte att jag var en perfektionist. Jag var så less på att min nya karl inte kunde laga mat, inte kunde anstränga sig för att göra på "rätt sätt". När han lagade mat och den inte smakade som jag förväntade mig att den skulle smaka så blev jag blockerad och kunde inte äta alls. Vi kom överens om att jag skulle "träna" på att äta "dålig" mat och det gick strålande. Så länge jag bestämde och visste om det så fungerade det självklart men problemet kom när det kom oväntat kanske av ett misstag, iaf ett misstag enligt mig.

Att jag blev medveten om att jag var en perfektionist förklarade mycket för mig och för min sambo. Vi har en större förståelse för varför jag blir irriterad, arg eller orkeslös av vissa saker. Men jag vill ha en förändring, för mig själv men även för min sambo och framför allt för mina barn. Min äldsta son är tyvärr allt för lik sin mamma när det gäller detta.

Ja en kort introduktion.